Novell...

Den unga mördaren
En novell gjord av Jeanette Bygren

Hon tittade så där hånfullt på mig och min syster medans hon höll min pappas hand hårt.
-Hon är det hemskaste och fulaste jag någonsin vetat om. Viskade jag till min syster som stod brevid mig.
-Lugn syrran, hon är säkert snäll. Ge henne en chans. Du vet att pappa vill ha en ny tjej. Sa min syster Nathalie abrupt. Jag tänkte minsann inte ge henne en chans! Jag såg och visste om vilken avskyvärd och elak person hon var, skrek det inom mig.
Vi skulle idag ut med pappas nya tjej (usch) och min pappa till skogen för att hitta lite svamp som vi skulle ha till middagen idag. Jag såg inte alls fram imot att gå i skogen bland alla taggiga träd och smutsiga träsk, och speciellt inte med pappas nya. Varför kan inte bara mamma och pappa fortfarande vara tillsammans? Det frågan hade mer eller mindre plågat mig hela sommaren efter mamma och pappa skilde sig. Pappa hade alltid tyckt om att göra saker med oss. Spela TV spel där vi åkte snowboard eller när pappa nästan lyckades lära mig åka skidor den där mysiga, kalla dagen i Sälen. Nu tog han med sig sin nya tjej dit och åkte på "romanshelg" uppe i Sälen. Skulle hon lära sig åka skidor när hon var 35 eller? Kunde hon inte redan det?! Pappa hade träffat så många, riktigt omtänksamma och söta tjejer den sommaren. Tillexempel en väldigt trevlig dam ifrån Tyskland, Marion hette hon. Hon hade mörkt långt lockigt hår och fick alltid världens leende när hon såg min pappa. Och hon var alltid så snäll mot oss! -Jag menar, hallå! Vi fick åka utomlands varje gång pappa skulle träffa henne. Varför kunde han inte valt henne? Eller den blonda tjejen Monica som alltid var rar och go, som tog så bra hand om pappa. Eller varför stannade han helt enkelt inte med min mamma? Som helt klart var bättre än någon av alla han träffat.
Vi gick ganska länge och letade efter svampar. Det var ganska mysigt att vandra runt i bokskogen med dess höga kronor och bäckar här och var, som en labyrint. Vi bestämde oss för att följa bäcken neråt. Efter en ganska lång stund så mynnade bäckarna vackert ut i havet som skimrade. Jag tror nästan att den friska luften och lugnet från skogen fick mig glömma bort att jag egentligen hatade pappas nya. Jag struntade i den tanken för stunden, hon kanske var helt OK ändå? Jag kanske borde ge henne en chans som min syster sa tidigare.. Hon hade trotts allt vart himla snäll under svampplockningen och skrattat och sett allmänt lycklig ut med pappa.
Månaderna trillade förbi mina fötter som ankungarna vandrar förbi en stor väg. En efter en, efter en. Det hade nästan gått sex månader innan jag kom på anledningen varför jag aldrig skulle litat, eller accepterat att hon var pappas fru.
Den här dagen var precis som alla andra dagar, jag var hemma hos mamma på vårat landställe (dit mamma flyttade när dom separerade), i stallet och hade precis kommit hem ifrån en svettig ridtur med min syster och mamma. Jag kommer ihåg att dem som ägde stallet hade skjutit en älg, och hängt upp den på något konstigt sätt i garaget, och på den hängande älgen var min blick tills jag fick ett meddelande på min telefon, från min far.
"Jag och Andrea har precis gift oss." Han skrev säkert någonting mer än det, men min blick var fortfarande fast på den första meningen han skrev.
Efter detta meddelande, pratade jag inte med min pappa på flera dagar, flera månader. Och han ringde inte heller mig. Andrea hade tagit min plats. Och även om man kan tycka att det skulle finnas plats för fler i pappas hjärta än min storasyster och hans nya. Fanns det tydligen inte det. Jag har fortfarande inte hört av från min pappa vid detta tillfälle. Vad var det som var fel? Var allting mitt fel? Han hade lovat min mamma att alltid ta hand om mig, även om dom skildes...
Efter en himla massa övertalning från en gapig tjatande mamma så bestämde jag mig att jag var (ännu en gång) tvungen att acceptera min sits och min pappas val. Så jag hörde av mig. Han blev förvånansvärt glad över att höra från mig, även om jag inte hade min vanliga charm på kopplad. Vi kom fram till att jag skulle åka till min pappa varannan helg och att pappa skulle försöka ägna lite mer tid åt mig.
Till min förvåning när jag kom hem till hans lägenhet mitt inne i stan, helgen efter mitt samtal till honom, som innan såg ut som en ungkarlslya, med skinnfåtöljer och soffa, väldigt stilrena detaljer och en och en annan fond vägg målat i svart, höst-grå och Stockholmsvitt, så hade det blivit mycket mer hemtrevligt med tavlor på intensivt blått hav med vita gåsar som red på vågorna, filtar och kuddar och mysiga luddiga mattor i klockrena färger. Det var ju lite skillnad må jag säga. Typiskt en man med ett VD jobb att ha just den stilen (som han hade fått från inredningstidningar) i sin eftertraktade våning norr om stan.
Pappa hade kollat upp lite saker som vi skulle göra, och efter en diskussion om vad som passade både en fyrtioårskris man, och en glad trettonåring, bestämde vi oss för att åka och till ett ställe som man kunde bowla, spela olika spel, åka gokart och massa andra saker. Det som jag kommer ihåg mest var stora vattenspel som ändrades när man tröck på olika färgglada knappar, och precis brevid det så fanns det ett stort hoppalats. Nu menar jag så klart inte en sån där hoppborg i sjuttio olika färger för treåingar, - utan en sådan som man blir fastspänd runt midjan med svarta breda band och linor fastspända i bältet, som gjorde att man kunde hoppa kanske tre meter upp i luften. Det var så coolt!

Efter det så gick vi vidare i det stora gallerian som hade tak som var gjort utav glas, så vårsolen sken in och jag kan nästan inte ens beskriva hur lycklig jag kände mig då. Det var ungefär som när en hästtokig tjej får sin första alldeles egna shetlandspony och skutta runt på. Jag hade en hel dag, med min pappa, min syster var så klart också med. Det enda som gjorde mig lite ledsen den dagen var att hon vann över mig i bilracerspelet. Hon slog till och med min pappa som är känd för att köra sina bilar lite för snabbt. Men det beror också på att jag är en hemsk förlorare, så jag kämpar verkligen ända ut i tårna för att vinna allting jag gör. Trotts den underbara dagen, eller ska jag säga helgen, så fanns det ändå ett ställe i mitt hjärta som sved som att det var någonting som inte var rätt eller rättvist. Det sved som att någon hade skurit bort min hud över hjärtat och slängt mig i sopnedkastet med mögliga tomater och snorpapper. Men ändå så övertalade jag mig, att om alla helger fortsatte på någorlunda vis som denna, så kunde jag leva med det. Min syster som är totalt familjekär hade naturligtvis redan funnit sig i situationen och började smida på hennes planer om att flytta till pappa när hon slutade nian och skulle börja gymnasiet. Hon ville bli frisör, och komma bort från den numera hålan som kallas världens ände, och komma till den stora staden där allting hände.
Min syster flätade alltid mitt hår innan jag skulle gå till skolan, och satte upp hennes egen i två bollar på varsin sida, och lite mascara. Hon var så populär i skolan, duktigast av alla tjejer i idrotten, -bild, slöjd och matematiken var inga problem trots att hon hade den sämsta läraren som troligtvis funnits. Innan jag skulle börja sjuan, och komma till samma skola som hon hade gått på i två år, efter sommarlovet, så var det alltid hon och jag som bestämde kläder och fixade varandras hår och smink. Sminket var ändå min specialitet, så vi kompenserade varandra som klister. Med andra ord så var vi hemskt nära varandra, pratade om allt, gjorde allting tillsammans, och höjde våra röster tillsammans.
Jag måste ju ändå säga att min mamma kanske inte var den bästa vid den tiden, hon drack och skrek på oss, så syrran och jag låste in oss på våra rum och grät tillsammans. Det kändes just då som att ingenting i mitt liv skulle gå rätt. Och det är klart att det stämde också. Lita alltid på din magkänsla eller vad det nu är dom emotionella töntarna skulle säga.
Jag började tänka att jag ville vara någon helt annan, någon som folk älskade, även om det inte skulle vara så länge. Någon som folk ville umgås med, någon som var så snygg att alla vände sig om när man gick förbi. Någon som alla pratade med. Pappa kanske skulle tycka om mig för den jag är. Det shoppinggalna, mycket hästtokiga men ändå jordnära dotter som pappa och mamma en gång gett liv till. Men som veckorna gick försvann också hans redan då sporadiska samtal som vi haft efter det roliga dagen i gallerian. Så vad skulle jag göra för att få uppmärksamhet? Det spelar ingen roll vad det är för sorts uppmärksamhet längre. Bara jag får den.
Jag tror att det stämmer när jag säger att två dagar senare tog jag på mig ett par svarta mocka stövlar med en lagom stor klack på ungefär fem sex centimeter, halvt genomskinliga leggings, -också dom svarta, och en svartgrå tiger mönstrad "nedanför rumpan" tunika, och mycket, mycket smink. -Ha! När jag tänker tillbaka, hur fasiken såg jag ut egentligen? Men det var ju för att få uppmärksamheten, som jag så desperat försökte hitta. Och tro det eller ej, men det fick jag! Men det kanske inte var på rätt sätt ändå. Jag kanske inte behövde klä mig som en callgirl för att få den..
Mina planer fortsatte att smidas för att komma på ett nytt, bättre sätt. Rätt som det var så hade min syster flyttat till Stockholm och lämnat mig med min mamma som nu började förstöra hennes liv ännu mer genom vinflaskan, som alltid fanns någonstans i huset. Det var bara att följa med tiden som flög förbi, och det antar jag att den inte hade gjort om jag inte hade haft plugget att fokusera på eftersom det var sista året i nian. Och det var just då, i första året av nian som jag kom på att pappa kanske skulle vara sådär stolt över mig, som alla andras pappor var, om jag fick bra betyg. Jag menar pappor som nästan skröt för varandra om deras söner och döttrar som hade haft bäst betyg i hela skolan. Detta skulle fungera!
Jag kan ändå inte säga att jag slet för att få grymma betyg sista året, jag hängde med på lektionerna och fick betygen därefter. Så det var inte så att jag satt hemma med läxor och så, för alltid när jag kom hem åkte jag alltid till stallet där alla hade samma intressen som jag och tyckte om att ha roligt på hästryggen. Därimot så kanske jag stannade kvar en extra timme nästan varje dag för att inte behöva dra hem en stor säck med tunga jobbiga skolböcker.

Sista dagarna på den slutliga terminen flög förbi som morfars stridsflygplan, klassen fixade sina hoodies och kepsar med diverse texter på, fick reda på slutbetygen eller satt fortfarande med de Nationella proven och träglade (skolan hade ju infört sommarskola just denna termin).
Jag såg fram emot den sista dagen innan sommarlovet! Vem hade inte gjort det? Några begåvade tjejer från den estetiska linjen skulle göra några uppträdanden, rektorn skulle hålla sitt tal och alla var finklädda, även om dem flesta i min klass hade vackra -typiskt svenska, vita knälånga klänningar på, med en ful rosa hoodie ovanpå. Den var juni! Var det inte varmt?! Jag hade därimot en vit tunnare klänning under, och en lila-vit blommig klänning ovanpå det, med rosa spetsiga skor som var extremt inne då. Min syster hade flätat mitt hår dagen innan eftersom hon redan hade haft sin avslutning tre dagar innan jag skulle ha min, -I alla fall, så tog vi ut flätorna som fick mig se ut som en äkta ghettogirl och nu som en afroamerikan. Mamma tyckte jag såg lite galen ut, stilen på kläderna och sen ett stort afro till det, som vanligt så var syster Nathalie till hjälp och satte i lite glittersmycken och gjorde några större och mindre lockar som fick mig se mer "svensk" ut.
Jag, Elin och Anneli gick tillsammans till aulan där alla uppträdanden och tal skulle hållas. Det finns inte så mycket att säga om det. Förutom att Minnahs uppträdande av Hero (Mariah Carey) var extremt bra och fick nästan alla nior i gråt. Publiken var full av förväntansfulla föräldrar som var där för det första för att ge eleverna skjuts hem och för det andra - att se vilka betyg deras "avkommor" fick. Stunden var inne. Mamma och Pappa var där båda två, det kändes extremt konstigt att se dem tillsammans för första gången sen skilsmässan. Jag måste säga att jag var lite panikslagen över det stora tillfället och lite nervös på det också. Mitt hjärta, som jag inte ens trodde kunde slå längre efter all besvikelse runt om mig, tog ordenliga hopp, och blodet rusade ut i kroppen. Skulle jag jämföra det med någon känsla nu i efterhand, så kändes det ungefär som dom där el pistolerna på 300-400 volt. Men det var bara att andas och ta stegen fram till vårdnadshavarna och ge dom det bländande vita kuvertet med svart skrivstilstext som visade mitt namn - Jeanette.
Nathalie stod brevid mig, mormor stod en bit bort med sin LM cigarett och puffade och enorma moln bildades och var på väg mot pappa. Jag klagar inte på mormor som gjorde så pappa fick stå och hosta i fem minuter, eftersom det fördröjde bara att dem öppnade det fruktade kuvertet och mormor tyckte inte precis om pappa efter det han utsatt mig, syrran och mamma för. Mamma hade inte gått och letat efter ett nytt stycke kött som hon kan tugga lite på och sen slänga och låta ruttna, som pappa hade gjort. Mamma hade ju tagit hand om mig i fyra år nu, och Nathalie i tre, nästan helt ensam. Mormor stod för sina åsikter. Farmor kunde inte komma, farfar har jag inte kontakt med eftersom han lämnade min pappa för länge sedan och inte har brytt sig mer om honom än vad pappa har gjort om oss/mig.
Efter pappa hade sagt sina meningar om mina betyg som slutade på ca 260 poäng, och han gjort det klart för mig att han förväntade sig mer utav mig, så gav han sig i väg mot stan och hans "nya" fru. Inte mycket kramar eller grattis blev det, men mamma hade förberett en stor buffé och presenter när vi kom hem igen, så då fick jag tillbaka mina smilegropar.
Sommarsolen stod i senit och gjorde alla sammetsröda om kinderna de första dagarna på lovet. Nu började myggen också komma, och det var ingenting min familj uppskattade när vi red långturer i de lite svalare täta granskogarna. Vi valde och rida i skogen, för vart man än red, så fanns det mygg -vilket betyder att man måste vara ganska påklädd för att inte komma hem som och se ut som man har fått vattkoppor. Då passade alltså skogen och ett svettigt tempo oss ganska perfekt.
Det spelar nästan ingen roll vad man gör på sommaren, för tiden går ändå så snabbt. Skolan ligger bara runt knuten och badtempraturerna och grillkvällarna blir allt svalare var dag. Ändå när man ser tillbaka på vad man har gjort så har man nästan bara busat med grannarna, ridit eller badat & solat.
Som mitt första gymnasieval hade jag bestämt mig för att gå på ett nystartat ridgymnasium. Där kom jag också in. Jag antar att dem lär ha tyckt att det var lite konstigt att jag med mina betyg sökte till ett sådant gymnasium, -men det var där jag kände mig trygg och för en gångs skull säker på vad jag sysslade med. Mamma tyckte ju detta var super, och kunde inte vänta på att komma och kolla på våra uppvisningar med teman, men ni borde vi detta laget kunna räkna ut hur min pappas reaktion var. Detta var ju banimej inte något som man kan försörja sina barn och betala räkningar på i framtiden! Detta var bara för honom ett fritidsintresse som enligt han hade gått för långt. Och jag väntade ju inte mig att han skulle komma och kolla på när jag hoppade över alla hinder i hög susande fart, och tog hem blå-gula rosetter och diverse priser med min häst och själsfrände Jum-Jum. Nej, nej, aktiemarknaden var på topp nu, nu var det dags och investera i nystartade företag som skulle tjäna miljoner på deras försäljning. Om inte det var nog, så måste han ju uppvakta sin fru som var mer krävande än en skällande chiuaua eller en jäkla galande tupp och krävde den ena efter det andra från honom.
Mamma hade ju sina funderingar; i fall det var Andrea som sa till pappa att strunta i mig, och nu också Nathalie, eller om det var han som gjorde det på automatik. Pappa hade ju nu slängt ut min syster för att det var stökigt på hennes rum, och hon fick inte komma tillbaka förens hon hade betalat pappa halva hennes studiebidrag för att han skulle "bädda sängen lite noggrannare" och vika lite av hennes klänningar, eller sopa upp håret som hon klippte på plastdockan som hon övade på inför det kommande provet i hårstyling. Ah! Jag blir så rasande. Det gör mig nästan argare att han kan göra så mot min syster, än att han skulle göra det mot mig. Jag har med tiden lärt mig att stå upp för mig själv, och säga emot om inte något är rätt. -Jag kan ta en smäll, men det skulle min syster inte kunna, mentalt sätt då alltså. Den kvällen skrek jag mig hes, hela halsen vibrerade och ansiktet fick samma färg som en engelskman får om han smörjer in sig med matolja och solar i fem timmar.
När vintern var på sin ingång så fick jag ytterligare en nyhet från min pappa. Ett barn såklart. Det räckte tydligen inte med att sänka mitt självförtroende till botten med utskällningar och slagord, utan han ville ha ett till oskyldigt barn att klaga på! Min syster blev i och med denna nyhet -kompis med pappa igen, efter det han hade gjort mot henne. Och hon hade fått tillbaka sin nyckel till lägenheten och fortsatte med sitt plugg.
Jag vet inte om det är för att jag nu är ett "mellanbarn" som jag känner mig bortglömd och vilsen, eller om det är för att jag inte har någon som förstår mig. Jag menar, cirka 70 % av Sveriges familjer är dysfunktionella nuförtiden, men ändå så hade jag inte något gemensamt med någon (förutom hästvännerna). Jag har svårt att lita på folk som kommer mig nära och håller mig gärna för mig själv med hästarna.
Under de 40 veckor som Andrea bar på barnet, så tror jag att jag åkte och hälsade på en gång, men vem kan skylla på mig för det? Var jag självisk? Var jag elak? Ingen ville prata om de saker som verkligen betydde för mig, världen, orättvisa och kärlek. Allt handlade om att fixa i ordning rummet till det kommande barnet och fylla på ett förråd med blöjor. Jag var ändå inte synlig när jag var där, man gick igenom mig som om jag var ett ondskefyllt spöke eller knuffade bort mig för att höra på bäbisens sparkar.
Pappa tog mig och syrran till badhuset den helgen jag var och hälsade på. Det var ju faktiskt så att jag pratade inte med Andrea alls längre, jag sa inte ett enda ord till henne under tiden hon var gravid. Så det här var min chans att prata ut. Eller?
Det är väl ett faktum att om man går tyst för länge så brister det någon gång ut i barska ord. Det jag fick fram ur min käft var; -Jag vill döda Andrea och barnet. Sen återgick jag till min tysta tillvaro och simmade ifrån dem. Pappa blev så klart rasande och stack lika snabbt som ett bi med min syster (som sa till pappa att det inte var bra att lämna mig ensam i bassängen) ifrån badhuset och lämnade mig ensam i det stora blå. Ja visst, -det kanske inte var det bästa jag kunde säga, men med all den ångest och ensamhet jag upplevde så kunde jag inte få fram mer än så. Klart att jag visste att pappa skulle berätta allt det som jag sa för Andrea, och Andrea skulle i sin tur berätta för min kommande syster att jag ville se dem döda och vara fullt allvarlig med detta och inte alls se det från min synvinkel. Pappa tillhörde en ny familj ekade det åter och åter igen i mitt huvud. Som det hade gjort ett bra tag, ärligt nog sen pappa träffade henne. Jag var helt ensam nu. Inte bara i det blå utan i hela världen. Jag stod på mina egna små ben när jag sen kom ut från omklädningsrummet. Jag hoppades så innerligt att min syster skulle sitta kvar på bänken och trösta mig, då hon var den enda som förstod mig. Men skåpet som vi delade på stod vidöppet och låset var borta, den röda ryggsäcken som jag hade haft med mig var också borta. Jag antar att det inte var syrran som tog den, utan någon som hade snott den. Kanske för att jag hade sparat varenda peng jag hade fått sen mamma och pappa skildes för att dem kanske skulle behövas någon dag, en dag som denna kanske? Min täckjacka låg också i ryggsäcken. Jag tog på mig min bomullströja och byxor, borsta håret kunde jag inte heller göra. Jag satte mig på bänken i entrén med vått och trassligt hår, i hopp om att pappa skulle komma och hämta mig igen. Det är väl klart att han skulle ha överseende med vad jag sa och förstå mig? Han kunde väl inte lämna mig mitt i stan i badhuset utan pengar eller något sätt att komma hem? Nej det är klart att han inte skulle göra det!
Jag satt på furubänken rätt länge, jag började bli hungrig, jag började bli trött. Tårarna och mina tankar började fyllas med mera ångest när jag såg "min" gamla familj gå förbi mig in till badhuset, pappan bärde på ena dottern och mamman hade picknickkorgen i ena handen och den yngsta dottern i den andra handen. De såg så lyckliga ut!
Jag var fortfarande som fastfrusen vid bänken när samma familj kom ut igen. En stor dam med shorts och krulligt, risigt brunt hår kom fram till mig och sa att badhuset hade stängt nu, och att jag var tvungen att gå ut. Jag svarade inte henne utan ställde mig upp med huvudet riktat ner emot marken och gick sakta ut genom glasdörrarna till den fallande snön.
Det tog cirka fem minuter tills allt hår var en enda istapp och tårarna som föll ner från min kind och allt rinnande snor blev en stor sorgpöl framför mina gympaskor. Jag kanske inte förtjänade och leva efter det jag sagt och gjort? Det var nog det min pappa ville bevisa för mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att ha min storasysters varma armar runt om mig nu. Jag ville att hon storartat skulle komma springande emot mig och säga att strunta i allt min pappa sa och gjorde mot mig och att hon alltid skulle finnas där för mig. Sanningen är kanske den som sårar mest, att hon -som pappa, hade fått nog av mig och att jag helst inte skulle finnas alls. Hon skulle ju ändå få en ny, bättre syster inom en vecka.
Jag gick mot slussarna som låg i närheten av badhuset. Isen hade inte lagt sig än och strömmarna såg starka ut. Jag band fast ett tjockt rep runt mitt vänstra ben (som nästan var helt blått vid det här laget). I andra änden av repet som jag hittade brevid den stora vita båten band jag fast ett ankare. Jag drog med all min kraft fram ankaret till betongkanten, blundade, ställde mig med ryggen mot det kylande vattnet, och föll, jag föll så länge, så länge.

Äntligen var allting över. Jag är borta nu.
Ingen kommer sakna mig eller klaga på mig längre.