badtider?

Datumet på bilden är ju faktiskt lite ute och cyklar.
-Det var förra året då jag jobbade på Löderups Strandbad

Glöm inte att kolla in Don Omar's låt, Danza Kuduro

Glad Påsk på alla mina läsare..

Hej på er alla! Nu är det påsk, och solen skiner.
Jag har själv redan hunnit sola och nästan bada flera gånger i vår.
Vad har ni haft för er. Nu får ni skärpa er, inte bara läsa, kommentera också! Provocera, gör mig glad, arg, lycklig! Sätt igång. NU

Idag, ska jag väg till jobb. Helt fullbokade idag om jag kommer ihåg rätt. Men jag börjar kl fyra, så jag "slipper" lunchrushen.
Nu ska jag bara preppa inför jobb, lyssna på Sr Metropol och njuta av solen.

Nattrun efter ett träningspass med mig

20 år imorgon!

Hejsvejs på er alla!
Imorgon (eller om två timmar och femtio minuter) så fyller jag 20 år! Inte alla dagar som man gör det.. Tyvärr så har jag lungkatarr så det kommer inte bli party party (förens till helgen), lite lugnt måste jag ändå ta det. Även om jag har murat klart mitt nya rum idag och har haft muntlig examination i Psykologi B där jag fick MVG (samtidigt som jag nästan har lunginflammation, yeeeiiha). Toppen Kul! För er som inte vet så gjorde jag hela den kursen (50 p) på en vecka. Den som slår mig får beröm! ;)

Imorgon runt sextiden så ska jag bjuda på middag (eller mamma är så snäll så och lagar den till mig), men det blir typ bara familjen då. Efter maten ska jag i alla fall bjuda på en super mumsig hallonmojito! Recept kommer sen!
Till mat så blir det fylld kycklingfile (brie och fetaost och valnötsblandning) och till det så blir det en liten "varm sallat" som består utav babyspenat, cocktailtomater, scharlottenlök och matlagningsgrädde. Låter väl spännande? Jag har själv faktiskt inte ätit det innan, så det kan bli spännande.. Till det kommer jag (om jag hittar det på systemet) servera Fernand Engel Riesling Rèserve 2009 från Alsace i Frankrike. Friskt vin med toner av gröna äpplen, lime och honung. Kommer nog bli en bra törstsläckare till kycklingfilen.

Juste, det har jag heller inte berättat! Jag fick ju jobbet på Vitemölla i år igen. Så jävla BRA!! Det är faktiskt extremt roligt och jobba där.. Synd att inte Millan och Mia inte är där i år igen. Kommer få mitt schema snart, kommer jobba vad jag vet nu, vår-sommar. Förhoppningsvis ända tills hotellet stänger :)



Hallonmoijto
6 drinkar

3 st limefrukter (saften)
3 dl hallon
4 dl färskpressad hallonjuice (t.ex. brämhults)
4 msk florsocker
Blad från en kruka färsk mynta (spara kvistarna)
2,5 dl Havanna club rom (ca 4 cl per glas)
Sodavatten
Is


Blanda saften ifrån limefrukterna, hallonen, juicen, florsockret och bladet från myntakrukan tillsammans i en skål. Mortla alltsammans med en träsked. Häll i rommen och den krossade isen. Häll upp i valfria glas och toppa med lite sodavatten. Trä två hallon på en mytakvist och dekorera glasen med. Njut!

Bokrecention

Bokrecention
Doktor Glas
Hjalmar Söderberg
----
"Att vilja är att kunna välja.
Å, att det skall vara så svårt att välja.
Att välja är att kunna försaka.
Å, att det skall vara så svårt att försaka!"
------
"Ställning, anseende, framtid.
Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med handlingen.
En verklig handling."
------
Jag befinner mig i det mörka och smutsiga Stockholm på 1900 talets början; på en maläten soffa ser jag på när Glas sitter och grubblar med bläckpennan i handen. Gardinerna susar över skrivbordet och in kommer en kvav pust. Kyrktuppen står stolt och vakar över människorna på kyrktornet.
Jag vill tro att Söderberg skriver en sorts självbiografi med "ängeln och djävulen" inom sig. Doktor Glas diskuterar ofta med sig själv och skriver ned vad han tänker på.
Alla händelser i boken berättas och ses ur Glas egen synvinkel, men ofta pågår det diskussioner om hur personerna som är med i handlingen tycker och tänker, men från min sida så är det fortfarande ganska trångsynt. Samtidigt som detta kanske bidrog till hans djupa berättelse. Jag skulle också vilja tro att man hade en trångsynt bild utav vissa saker på 1900 talet när man tillhörde en högre ställt grupp såsom doktorer eller präster.

Det som jag kan hedra Hjalmar för är att han är väldigt duktig på att få en att leva sig in just där han är. Man kan se det framför mig som i en dröm, och han kan verkligen sin miljö som han skriver om. Hjalmar har definitivt varit där förut och använder dessa miljöer till hans bok.

Dessvärre så tyckte inte jag att boken var något vidare bra. Handlingen intresserade inte mig, och hans skrivsätt var inte heller lätt att förstå för mig som som är van med att läsa ett modernare språk. Som jag skrev tidigare så tycker jag att han har ett väldigt annorlunda sätt att se på saker, väldigt svart eller vitt, vilket inte är min stil heller. Många av hans funderingar om plikt, heder och lust är långt ifrån mina egna.
Denna bok hade nog passat en person som är lite "äldre" till sättet, eller till den som är i samma ställning som Doktor Glas. Jag vill inte generalisera, men jag tror att denna bok hade passat en man mer än en kvinna. Det tycker jag för att språket och funderingarna är lite mera maskulina och djupa än vad den kanske hade varit om den vart skriven utav en kvinna.

Chris Brown - Look At Me Now ft. Lil Wayne, Busta Rhymes

resdags?

Hej hej!
Är det inte dags och resa nu? Eller är det för sent nu när vårsolen har nått Skåneland?
Här kommer i alla fall ett tips som jag är himla sugen på. Och om ni bestämmer er för att sno min resa från mig, får ni lova och bjuda med mig!

Kajaking från Cochin till Alleppey 12 dagar

Resan är en 12 dagars kajaking från Cochin till Alleppey i Indien. Du bor i både hotell, finare tält med nära till natur, villa och olika homestays. De flesta måltiderna är inkluderade i priset som ligger på ungefär 17 440 kr med flyg.

ATTITUDE

Vad är en attityd och varför är
attityder så svåra att förändra?

En attityd är en persons inställning till en viss sak. Du kan ha en attityd gentemot invandring, miljön eller en viss person. Jag tror att en attityd kan vara svår att ändra på för att du har en speciell anledning till varför du har tagit den ställningen.
Jag tror också att den affektiva (känslomässiga komponenten) har störst avgörande i våran starka åsikt. Vad som gör att jag tror det, är ju självklart det jag har läst i läroboken, men också att man kan ha en enormt stark attityd gentemot någonting som du inte vet så mycket om (kognitiva komponenten). För att ge ett exempel så skulle det kunna vara din inställning till att avskaffa dödsstraff för att du kanske har en släkting som är kriminell eller liknande. Då spelar ju den affektiva komponenten en stor roll i varför du har tagit den ställningen, och inte lika mycket om det du vet om dödsstraff idag. En attityd kan ju också påverkas utav omgivningen (handlingskomponent). Det kan vara så att om du hyser aggressioner emot en invandrare i din stad, så hade du (troligtvis) handlat annorlunda om du var i hans land där det pågår krig och bara han visste var du kunde gömma dig.
Så alla dessa komponenter har en del i varför vi har en viss inställning till något, men starkast är den affektiva. För om den affektiva komponenten är svag till en viss sak, blir det också lättare att ändra attityden.

Novell...

Den unga mördaren
En novell gjord av Jeanette Bygren

Hon tittade så där hånfullt på mig och min syster medans hon höll min pappas hand hårt.
-Hon är det hemskaste och fulaste jag någonsin vetat om. Viskade jag till min syster som stod brevid mig.
-Lugn syrran, hon är säkert snäll. Ge henne en chans. Du vet att pappa vill ha en ny tjej. Sa min syster Nathalie abrupt. Jag tänkte minsann inte ge henne en chans! Jag såg och visste om vilken avskyvärd och elak person hon var, skrek det inom mig.
Vi skulle idag ut med pappas nya tjej (usch) och min pappa till skogen för att hitta lite svamp som vi skulle ha till middagen idag. Jag såg inte alls fram imot att gå i skogen bland alla taggiga träd och smutsiga träsk, och speciellt inte med pappas nya. Varför kan inte bara mamma och pappa fortfarande vara tillsammans? Det frågan hade mer eller mindre plågat mig hela sommaren efter mamma och pappa skilde sig. Pappa hade alltid tyckt om att göra saker med oss. Spela TV spel där vi åkte snowboard eller när pappa nästan lyckades lära mig åka skidor den där mysiga, kalla dagen i Sälen. Nu tog han med sig sin nya tjej dit och åkte på "romanshelg" uppe i Sälen. Skulle hon lära sig åka skidor när hon var 35 eller? Kunde hon inte redan det?! Pappa hade träffat så många, riktigt omtänksamma och söta tjejer den sommaren. Tillexempel en väldigt trevlig dam ifrån Tyskland, Marion hette hon. Hon hade mörkt långt lockigt hår och fick alltid världens leende när hon såg min pappa. Och hon var alltid så snäll mot oss! -Jag menar, hallå! Vi fick åka utomlands varje gång pappa skulle träffa henne. Varför kunde han inte valt henne? Eller den blonda tjejen Monica som alltid var rar och go, som tog så bra hand om pappa. Eller varför stannade han helt enkelt inte med min mamma? Som helt klart var bättre än någon av alla han träffat.
Vi gick ganska länge och letade efter svampar. Det var ganska mysigt att vandra runt i bokskogen med dess höga kronor och bäckar här och var, som en labyrint. Vi bestämde oss för att följa bäcken neråt. Efter en ganska lång stund så mynnade bäckarna vackert ut i havet som skimrade. Jag tror nästan att den friska luften och lugnet från skogen fick mig glömma bort att jag egentligen hatade pappas nya. Jag struntade i den tanken för stunden, hon kanske var helt OK ändå? Jag kanske borde ge henne en chans som min syster sa tidigare.. Hon hade trotts allt vart himla snäll under svampplockningen och skrattat och sett allmänt lycklig ut med pappa.
Månaderna trillade förbi mina fötter som ankungarna vandrar förbi en stor väg. En efter en, efter en. Det hade nästan gått sex månader innan jag kom på anledningen varför jag aldrig skulle litat, eller accepterat att hon var pappas fru.
Den här dagen var precis som alla andra dagar, jag var hemma hos mamma på vårat landställe (dit mamma flyttade när dom separerade), i stallet och hade precis kommit hem ifrån en svettig ridtur med min syster och mamma. Jag kommer ihåg att dem som ägde stallet hade skjutit en älg, och hängt upp den på något konstigt sätt i garaget, och på den hängande älgen var min blick tills jag fick ett meddelande på min telefon, från min far.
"Jag och Andrea har precis gift oss." Han skrev säkert någonting mer än det, men min blick var fortfarande fast på den första meningen han skrev.
Efter detta meddelande, pratade jag inte med min pappa på flera dagar, flera månader. Och han ringde inte heller mig. Andrea hade tagit min plats. Och även om man kan tycka att det skulle finnas plats för fler i pappas hjärta än min storasyster och hans nya. Fanns det tydligen inte det. Jag har fortfarande inte hört av från min pappa vid detta tillfälle. Vad var det som var fel? Var allting mitt fel? Han hade lovat min mamma att alltid ta hand om mig, även om dom skildes...
Efter en himla massa övertalning från en gapig tjatande mamma så bestämde jag mig att jag var (ännu en gång) tvungen att acceptera min sits och min pappas val. Så jag hörde av mig. Han blev förvånansvärt glad över att höra från mig, även om jag inte hade min vanliga charm på kopplad. Vi kom fram till att jag skulle åka till min pappa varannan helg och att pappa skulle försöka ägna lite mer tid åt mig.
Till min förvåning när jag kom hem till hans lägenhet mitt inne i stan, helgen efter mitt samtal till honom, som innan såg ut som en ungkarlslya, med skinnfåtöljer och soffa, väldigt stilrena detaljer och en och en annan fond vägg målat i svart, höst-grå och Stockholmsvitt, så hade det blivit mycket mer hemtrevligt med tavlor på intensivt blått hav med vita gåsar som red på vågorna, filtar och kuddar och mysiga luddiga mattor i klockrena färger. Det var ju lite skillnad må jag säga. Typiskt en man med ett VD jobb att ha just den stilen (som han hade fått från inredningstidningar) i sin eftertraktade våning norr om stan.
Pappa hade kollat upp lite saker som vi skulle göra, och efter en diskussion om vad som passade både en fyrtioårskris man, och en glad trettonåring, bestämde vi oss för att åka och till ett ställe som man kunde bowla, spela olika spel, åka gokart och massa andra saker. Det som jag kommer ihåg mest var stora vattenspel som ändrades när man tröck på olika färgglada knappar, och precis brevid det så fanns det ett stort hoppalats. Nu menar jag så klart inte en sån där hoppborg i sjuttio olika färger för treåingar, - utan en sådan som man blir fastspänd runt midjan med svarta breda band och linor fastspända i bältet, som gjorde att man kunde hoppa kanske tre meter upp i luften. Det var så coolt!

Efter det så gick vi vidare i det stora gallerian som hade tak som var gjort utav glas, så vårsolen sken in och jag kan nästan inte ens beskriva hur lycklig jag kände mig då. Det var ungefär som när en hästtokig tjej får sin första alldeles egna shetlandspony och skutta runt på. Jag hade en hel dag, med min pappa, min syster var så klart också med. Det enda som gjorde mig lite ledsen den dagen var att hon vann över mig i bilracerspelet. Hon slog till och med min pappa som är känd för att köra sina bilar lite för snabbt. Men det beror också på att jag är en hemsk förlorare, så jag kämpar verkligen ända ut i tårna för att vinna allting jag gör. Trotts den underbara dagen, eller ska jag säga helgen, så fanns det ändå ett ställe i mitt hjärta som sved som att det var någonting som inte var rätt eller rättvist. Det sved som att någon hade skurit bort min hud över hjärtat och slängt mig i sopnedkastet med mögliga tomater och snorpapper. Men ändå så övertalade jag mig, att om alla helger fortsatte på någorlunda vis som denna, så kunde jag leva med det. Min syster som är totalt familjekär hade naturligtvis redan funnit sig i situationen och började smida på hennes planer om att flytta till pappa när hon slutade nian och skulle börja gymnasiet. Hon ville bli frisör, och komma bort från den numera hålan som kallas världens ände, och komma till den stora staden där allting hände.
Min syster flätade alltid mitt hår innan jag skulle gå till skolan, och satte upp hennes egen i två bollar på varsin sida, och lite mascara. Hon var så populär i skolan, duktigast av alla tjejer i idrotten, -bild, slöjd och matematiken var inga problem trots att hon hade den sämsta läraren som troligtvis funnits. Innan jag skulle börja sjuan, och komma till samma skola som hon hade gått på i två år, efter sommarlovet, så var det alltid hon och jag som bestämde kläder och fixade varandras hår och smink. Sminket var ändå min specialitet, så vi kompenserade varandra som klister. Med andra ord så var vi hemskt nära varandra, pratade om allt, gjorde allting tillsammans, och höjde våra röster tillsammans.
Jag måste ju ändå säga att min mamma kanske inte var den bästa vid den tiden, hon drack och skrek på oss, så syrran och jag låste in oss på våra rum och grät tillsammans. Det kändes just då som att ingenting i mitt liv skulle gå rätt. Och det är klart att det stämde också. Lita alltid på din magkänsla eller vad det nu är dom emotionella töntarna skulle säga.
Jag började tänka att jag ville vara någon helt annan, någon som folk älskade, även om det inte skulle vara så länge. Någon som folk ville umgås med, någon som var så snygg att alla vände sig om när man gick förbi. Någon som alla pratade med. Pappa kanske skulle tycka om mig för den jag är. Det shoppinggalna, mycket hästtokiga men ändå jordnära dotter som pappa och mamma en gång gett liv till. Men som veckorna gick försvann också hans redan då sporadiska samtal som vi haft efter det roliga dagen i gallerian. Så vad skulle jag göra för att få uppmärksamhet? Det spelar ingen roll vad det är för sorts uppmärksamhet längre. Bara jag får den.
Jag tror att det stämmer när jag säger att två dagar senare tog jag på mig ett par svarta mocka stövlar med en lagom stor klack på ungefär fem sex centimeter, halvt genomskinliga leggings, -också dom svarta, och en svartgrå tiger mönstrad "nedanför rumpan" tunika, och mycket, mycket smink. -Ha! När jag tänker tillbaka, hur fasiken såg jag ut egentligen? Men det var ju för att få uppmärksamheten, som jag så desperat försökte hitta. Och tro det eller ej, men det fick jag! Men det kanske inte var på rätt sätt ändå. Jag kanske inte behövde klä mig som en callgirl för att få den..
Mina planer fortsatte att smidas för att komma på ett nytt, bättre sätt. Rätt som det var så hade min syster flyttat till Stockholm och lämnat mig med min mamma som nu började förstöra hennes liv ännu mer genom vinflaskan, som alltid fanns någonstans i huset. Det var bara att följa med tiden som flög förbi, och det antar jag att den inte hade gjort om jag inte hade haft plugget att fokusera på eftersom det var sista året i nian. Och det var just då, i första året av nian som jag kom på att pappa kanske skulle vara sådär stolt över mig, som alla andras pappor var, om jag fick bra betyg. Jag menar pappor som nästan skröt för varandra om deras söner och döttrar som hade haft bäst betyg i hela skolan. Detta skulle fungera!
Jag kan ändå inte säga att jag slet för att få grymma betyg sista året, jag hängde med på lektionerna och fick betygen därefter. Så det var inte så att jag satt hemma med läxor och så, för alltid när jag kom hem åkte jag alltid till stallet där alla hade samma intressen som jag och tyckte om att ha roligt på hästryggen. Därimot så kanske jag stannade kvar en extra timme nästan varje dag för att inte behöva dra hem en stor säck med tunga jobbiga skolböcker.

Sista dagarna på den slutliga terminen flög förbi som morfars stridsflygplan, klassen fixade sina hoodies och kepsar med diverse texter på, fick reda på slutbetygen eller satt fortfarande med de Nationella proven och träglade (skolan hade ju infört sommarskola just denna termin).
Jag såg fram emot den sista dagen innan sommarlovet! Vem hade inte gjort det? Några begåvade tjejer från den estetiska linjen skulle göra några uppträdanden, rektorn skulle hålla sitt tal och alla var finklädda, även om dem flesta i min klass hade vackra -typiskt svenska, vita knälånga klänningar på, med en ful rosa hoodie ovanpå. Den var juni! Var det inte varmt?! Jag hade därimot en vit tunnare klänning under, och en lila-vit blommig klänning ovanpå det, med rosa spetsiga skor som var extremt inne då. Min syster hade flätat mitt hår dagen innan eftersom hon redan hade haft sin avslutning tre dagar innan jag skulle ha min, -I alla fall, så tog vi ut flätorna som fick mig se ut som en äkta ghettogirl och nu som en afroamerikan. Mamma tyckte jag såg lite galen ut, stilen på kläderna och sen ett stort afro till det, som vanligt så var syster Nathalie till hjälp och satte i lite glittersmycken och gjorde några större och mindre lockar som fick mig se mer "svensk" ut.
Jag, Elin och Anneli gick tillsammans till aulan där alla uppträdanden och tal skulle hållas. Det finns inte så mycket att säga om det. Förutom att Minnahs uppträdande av Hero (Mariah Carey) var extremt bra och fick nästan alla nior i gråt. Publiken var full av förväntansfulla föräldrar som var där för det första för att ge eleverna skjuts hem och för det andra - att se vilka betyg deras "avkommor" fick. Stunden var inne. Mamma och Pappa var där båda två, det kändes extremt konstigt att se dem tillsammans för första gången sen skilsmässan. Jag måste säga att jag var lite panikslagen över det stora tillfället och lite nervös på det också. Mitt hjärta, som jag inte ens trodde kunde slå längre efter all besvikelse runt om mig, tog ordenliga hopp, och blodet rusade ut i kroppen. Skulle jag jämföra det med någon känsla nu i efterhand, så kändes det ungefär som dom där el pistolerna på 300-400 volt. Men det var bara att andas och ta stegen fram till vårdnadshavarna och ge dom det bländande vita kuvertet med svart skrivstilstext som visade mitt namn - Jeanette.
Nathalie stod brevid mig, mormor stod en bit bort med sin LM cigarett och puffade och enorma moln bildades och var på väg mot pappa. Jag klagar inte på mormor som gjorde så pappa fick stå och hosta i fem minuter, eftersom det fördröjde bara att dem öppnade det fruktade kuvertet och mormor tyckte inte precis om pappa efter det han utsatt mig, syrran och mamma för. Mamma hade inte gått och letat efter ett nytt stycke kött som hon kan tugga lite på och sen slänga och låta ruttna, som pappa hade gjort. Mamma hade ju tagit hand om mig i fyra år nu, och Nathalie i tre, nästan helt ensam. Mormor stod för sina åsikter. Farmor kunde inte komma, farfar har jag inte kontakt med eftersom han lämnade min pappa för länge sedan och inte har brytt sig mer om honom än vad pappa har gjort om oss/mig.
Efter pappa hade sagt sina meningar om mina betyg som slutade på ca 260 poäng, och han gjort det klart för mig att han förväntade sig mer utav mig, så gav han sig i väg mot stan och hans "nya" fru. Inte mycket kramar eller grattis blev det, men mamma hade förberett en stor buffé och presenter när vi kom hem igen, så då fick jag tillbaka mina smilegropar.
Sommarsolen stod i senit och gjorde alla sammetsröda om kinderna de första dagarna på lovet. Nu började myggen också komma, och det var ingenting min familj uppskattade när vi red långturer i de lite svalare täta granskogarna. Vi valde och rida i skogen, för vart man än red, så fanns det mygg -vilket betyder att man måste vara ganska påklädd för att inte komma hem som och se ut som man har fått vattkoppor. Då passade alltså skogen och ett svettigt tempo oss ganska perfekt.
Det spelar nästan ingen roll vad man gör på sommaren, för tiden går ändå så snabbt. Skolan ligger bara runt knuten och badtempraturerna och grillkvällarna blir allt svalare var dag. Ändå när man ser tillbaka på vad man har gjort så har man nästan bara busat med grannarna, ridit eller badat & solat.
Som mitt första gymnasieval hade jag bestämt mig för att gå på ett nystartat ridgymnasium. Där kom jag också in. Jag antar att dem lär ha tyckt att det var lite konstigt att jag med mina betyg sökte till ett sådant gymnasium, -men det var där jag kände mig trygg och för en gångs skull säker på vad jag sysslade med. Mamma tyckte ju detta var super, och kunde inte vänta på att komma och kolla på våra uppvisningar med teman, men ni borde vi detta laget kunna räkna ut hur min pappas reaktion var. Detta var ju banimej inte något som man kan försörja sina barn och betala räkningar på i framtiden! Detta var bara för honom ett fritidsintresse som enligt han hade gått för långt. Och jag väntade ju inte mig att han skulle komma och kolla på när jag hoppade över alla hinder i hög susande fart, och tog hem blå-gula rosetter och diverse priser med min häst och själsfrände Jum-Jum. Nej, nej, aktiemarknaden var på topp nu, nu var det dags och investera i nystartade företag som skulle tjäna miljoner på deras försäljning. Om inte det var nog, så måste han ju uppvakta sin fru som var mer krävande än en skällande chiuaua eller en jäkla galande tupp och krävde den ena efter det andra från honom.
Mamma hade ju sina funderingar; i fall det var Andrea som sa till pappa att strunta i mig, och nu också Nathalie, eller om det var han som gjorde det på automatik. Pappa hade ju nu slängt ut min syster för att det var stökigt på hennes rum, och hon fick inte komma tillbaka förens hon hade betalat pappa halva hennes studiebidrag för att han skulle "bädda sängen lite noggrannare" och vika lite av hennes klänningar, eller sopa upp håret som hon klippte på plastdockan som hon övade på inför det kommande provet i hårstyling. Ah! Jag blir så rasande. Det gör mig nästan argare att han kan göra så mot min syster, än att han skulle göra det mot mig. Jag har med tiden lärt mig att stå upp för mig själv, och säga emot om inte något är rätt. -Jag kan ta en smäll, men det skulle min syster inte kunna, mentalt sätt då alltså. Den kvällen skrek jag mig hes, hela halsen vibrerade och ansiktet fick samma färg som en engelskman får om han smörjer in sig med matolja och solar i fem timmar.
När vintern var på sin ingång så fick jag ytterligare en nyhet från min pappa. Ett barn såklart. Det räckte tydligen inte med att sänka mitt självförtroende till botten med utskällningar och slagord, utan han ville ha ett till oskyldigt barn att klaga på! Min syster blev i och med denna nyhet -kompis med pappa igen, efter det han hade gjort mot henne. Och hon hade fått tillbaka sin nyckel till lägenheten och fortsatte med sitt plugg.
Jag vet inte om det är för att jag nu är ett "mellanbarn" som jag känner mig bortglömd och vilsen, eller om det är för att jag inte har någon som förstår mig. Jag menar, cirka 70 % av Sveriges familjer är dysfunktionella nuförtiden, men ändå så hade jag inte något gemensamt med någon (förutom hästvännerna). Jag har svårt att lita på folk som kommer mig nära och håller mig gärna för mig själv med hästarna.
Under de 40 veckor som Andrea bar på barnet, så tror jag att jag åkte och hälsade på en gång, men vem kan skylla på mig för det? Var jag självisk? Var jag elak? Ingen ville prata om de saker som verkligen betydde för mig, världen, orättvisa och kärlek. Allt handlade om att fixa i ordning rummet till det kommande barnet och fylla på ett förråd med blöjor. Jag var ändå inte synlig när jag var där, man gick igenom mig som om jag var ett ondskefyllt spöke eller knuffade bort mig för att höra på bäbisens sparkar.
Pappa tog mig och syrran till badhuset den helgen jag var och hälsade på. Det var ju faktiskt så att jag pratade inte med Andrea alls längre, jag sa inte ett enda ord till henne under tiden hon var gravid. Så det här var min chans att prata ut. Eller?
Det är väl ett faktum att om man går tyst för länge så brister det någon gång ut i barska ord. Det jag fick fram ur min käft var; -Jag vill döda Andrea och barnet. Sen återgick jag till min tysta tillvaro och simmade ifrån dem. Pappa blev så klart rasande och stack lika snabbt som ett bi med min syster (som sa till pappa att det inte var bra att lämna mig ensam i bassängen) ifrån badhuset och lämnade mig ensam i det stora blå. Ja visst, -det kanske inte var det bästa jag kunde säga, men med all den ångest och ensamhet jag upplevde så kunde jag inte få fram mer än så. Klart att jag visste att pappa skulle berätta allt det som jag sa för Andrea, och Andrea skulle i sin tur berätta för min kommande syster att jag ville se dem döda och vara fullt allvarlig med detta och inte alls se det från min synvinkel. Pappa tillhörde en ny familj ekade det åter och åter igen i mitt huvud. Som det hade gjort ett bra tag, ärligt nog sen pappa träffade henne. Jag var helt ensam nu. Inte bara i det blå utan i hela världen. Jag stod på mina egna små ben när jag sen kom ut från omklädningsrummet. Jag hoppades så innerligt att min syster skulle sitta kvar på bänken och trösta mig, då hon var den enda som förstod mig. Men skåpet som vi delade på stod vidöppet och låset var borta, den röda ryggsäcken som jag hade haft med mig var också borta. Jag antar att det inte var syrran som tog den, utan någon som hade snott den. Kanske för att jag hade sparat varenda peng jag hade fått sen mamma och pappa skildes för att dem kanske skulle behövas någon dag, en dag som denna kanske? Min täckjacka låg också i ryggsäcken. Jag tog på mig min bomullströja och byxor, borsta håret kunde jag inte heller göra. Jag satte mig på bänken i entrén med vått och trassligt hår, i hopp om att pappa skulle komma och hämta mig igen. Det är väl klart att han skulle ha överseende med vad jag sa och förstå mig? Han kunde väl inte lämna mig mitt i stan i badhuset utan pengar eller något sätt att komma hem? Nej det är klart att han inte skulle göra det!
Jag satt på furubänken rätt länge, jag började bli hungrig, jag började bli trött. Tårarna och mina tankar började fyllas med mera ångest när jag såg "min" gamla familj gå förbi mig in till badhuset, pappan bärde på ena dottern och mamman hade picknickkorgen i ena handen och den yngsta dottern i den andra handen. De såg så lyckliga ut!
Jag var fortfarande som fastfrusen vid bänken när samma familj kom ut igen. En stor dam med shorts och krulligt, risigt brunt hår kom fram till mig och sa att badhuset hade stängt nu, och att jag var tvungen att gå ut. Jag svarade inte henne utan ställde mig upp med huvudet riktat ner emot marken och gick sakta ut genom glasdörrarna till den fallande snön.
Det tog cirka fem minuter tills allt hår var en enda istapp och tårarna som föll ner från min kind och allt rinnande snor blev en stor sorgpöl framför mina gympaskor. Jag kanske inte förtjänade och leva efter det jag sagt och gjort? Det var nog det min pappa ville bevisa för mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att ha min storasysters varma armar runt om mig nu. Jag ville att hon storartat skulle komma springande emot mig och säga att strunta i allt min pappa sa och gjorde mot mig och att hon alltid skulle finnas där för mig. Sanningen är kanske den som sårar mest, att hon -som pappa, hade fått nog av mig och att jag helst inte skulle finnas alls. Hon skulle ju ändå få en ny, bättre syster inom en vecka.
Jag gick mot slussarna som låg i närheten av badhuset. Isen hade inte lagt sig än och strömmarna såg starka ut. Jag band fast ett tjockt rep runt mitt vänstra ben (som nästan var helt blått vid det här laget). I andra änden av repet som jag hittade brevid den stora vita båten band jag fast ett ankare. Jag drog med all min kraft fram ankaret till betongkanten, blundade, ställde mig med ryggen mot det kylande vattnet, och föll, jag föll så länge, så länge.

Äntligen var allting över. Jag är borta nu.
Ingen kommer sakna mig eller klaga på mig längre.

Nobelpriset

Research Nobelpriset

Varför är det ett omdiskuterat ämne?
Vad anser jag att det finns för nackdelar samt fördelar med detta pris?

-------------------------------------------------------------

Jag vill tro, att baserat på informationen som jag har letat upp på internet, så kan det vara ett het diskussion för att utav de 840 nobelpristagare (varav 30 svenska), så har endast cirka 40 varit kvinnor. Många kan nog känna att det är sexistiskt och oacceptabelt. Första kvinnan som vann nobelpriset var Marie Curie i fysik och kemi år 1903 samt 1911.
Den stora summan, som varierar från år till år, har nog också skapat debatter på sina håll -negativt och positivt. Saker som också bidrar till ytterligare frågor är hur vida personen i fråga förtjänar priset, utmärkelsen och allt som kommer därtill. Alla har såklart inte samma åsikter, och inte samma tycke. Och för att då utveckla det så säger jag att folk kan tycka att det är orättvist eller dylikt, speciellt när det handlar om litteratur, där du inte kan mäta "kunskapsnivån" på samma sätt som du kan göra inom till exempel medicin. Inom litteraturen så händer det ofta att man kan tycka olika, eftersom fler bedömer där inom en personlig nivå.
Därimot så tycker jag att personerna som utser dessa vinnare/ pristagare, vet mycket väl vad dem gör, och går på författaren som har påverkat mest antal individer, istället för att läsa en bok och berätta sin egen åsikt eller sitt känslomässiga förhållande till boken.

Personligen, om jag personligen hade fått rådgiva Alfred Nobel, eller helt och hållet bestämma vad alla dessa pengar skulle gå till, hade jag valt att ge rent vatten till alla byar som inte har det ännu, eller att bygga hus eller lägenheter värda den summan varje år.

Å andra sidan så är detta en motivation till alla som forskar att fortsätta med det dem håller på med, och på så sätt kan människan utvecklas mycket fortare inom det planet.

För att avsluta med lite kort kritik när jag ändå är inne på att se nackdelar och fördelar med detta stora pris, så skulle jag vilja säga att det (för mig) inte är moraliskt rätt att ge nobelpriset i fred till Rödakorskommittén (tre gånger har de fått pris; 1917, 1944, 1963). Speciellt efter alla dessa svindlerier som deras VD har gjort.
Ofta har också fredspriset varit omdiskuterat på grund utav att dem som har erhållit priset inte alla gånger har "uppfyllt" det som lovats, om jag kan uttrycka mig på så sätt, eller till och med kommit med ett uttalande som kanske är mer politiskt än fredsmotiverat.

Jeanette Bygren
27-01-2011

Källor:

Bloggsök
Barb90 (blogg)
Det Progressiva USA (blogg)
Onthemoveman (blogg)

Wikipedia
Nobelpriskampen

The Secret by Rhonda Byrne

En bok alla verkligen borde läsa.
Och juste, jag fick VG på psykologin :)

Nu ska jag baka lite marsipangubbar till jul, och imorgon vid niotiden så blir det städning på jobbet inför stängningen! Sen på fredag är det personalfest! Yeeyyy

sluta ignorera och bry er!

Jag, Mikael och Tobbe var igår ute på en liten krogrunda inne i Malmö. Först så gick vi till Breeze i hopp om dans och lite goda drinkar. Det är en klubb för dem flesta, med varierande musik, det finns casino och två barer, kareoke och två lagom stora dansgolv. Men när vi först kom dit, efter lite prepp hos Tobbe, så var det världens kö. Säkert trettio meter lång. Så vi struntade i det och gick vidare till Barcelona på en drink. Jag måste bara tränga in här att deras personal inte är den bästa. Jag menar, alla ser så sjukt uttråkade och besvärade ut. Inte världens bästa drinksortiment heller, så det fick bli en varsin Apple Sour (3 cl Bacardi Apple, 3 cl Apple Sour, en limeklyfta och sedan fyllt med Sprite). I allafall, efter Barcelona så gick vi tillbaka till Breeze på stortorget, bestämda att stå i kön. För det första så är det 20 års gräns, och dom släppte in både mig (19) och två andra artonåriga tjejer som jag pratade med inne på damernas. För mig gör inte det någonting, tills jag kommer till det som jag skulle säga från början. Mikael och Tobbe är och snackar någonstans, och jag står och dansar till Waka-Waka med Shakira på ett extremt packat dansgolv, när det kommer en utländsk kille bärandes med en avtuppad ung tjej i armarna och två tre vakter springandes bakom sig och skriker -Make a way, make a way! Alla på dansgolvet stannade upp och kollade på varandras förvånade (?) ansikten. En kille fortsatte sedan dansa efter den överraskande händelsen, och alla fortsatte sedan också. Ekipaget försvann bakom alla svettiga ryggar in mot Breezers kök...
Jag stod fortfarande som paralyserad och fick tanken; tänk om det hade varit jag? Hade alla fortsatt med deras skakande och ignorerat flickan som troligtvis var medvetslös? Svaret är ja, det hade dom. Jag stod inte ut, alla fulla personers ignorans gentemot en flicka (som kanske inte lever idag, och som kanske var för ung för att komma in).
Jag gick raskt av dansgolvet till min pojkvän och åkte hem.
Och det slår mig idag att jag inte skulle kunna ignorera en sådan sak.
Jag har medlidande och förståelse.
Varför hade ingen annan det? Jag har inte kunnat sluta tänka på om flickan klarade sig.
Om någon vet hur det gick, säg gärna till!

Rykande förslag efterfrågas!

Ni som ändå känner mig bäst, vad borde jag hålla ett föredrag om? I mitt huvud säger det stopp. Det ska handla om någonting som jag är intresserad utav, och tycker är roligt - för att föredraget ska bli så bra som möjligt. Är inne på människors ignorans gentemot andra, men det kan jag inte prata om i fem minuter byggd på fakta.

Annars kanske volontärarbete i u- länderna? Förslag snälla!!!

Snöiga hälsningar

Jeanette

Hjalmar Söderberg's...

"Vem minns inte det gamla problemet, som så ofta kommer under debatt när det sitter några fattiga satar tillsammans vid ett kafébord: om du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att trycka på en knapp i väggen, eller genom ren viljeakt, och sedan ärva hans rikedomar - skulle du göra det? Den frågan har jag aldrig gittat att svara på, kanske därför jag aldrig riktigt hårt och bittert har känt fattigdomens elände. Men jag tror, att om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det."

Min lilla åsikt:
Jag tycker det här citatet är så bra. Så verkligt. Och jag läste det redan på sidan sju, vilket betyder att Hjalmar börjar med ganska djupa - men intressanta och tänkvärda funderingar. För egentligen (med risk för att låta galen) så har ju alla någongång tänkt tanken. Och inte minst om du är hemlös och inte får någon hjälp, eller till och med om du sliter allt du har för att få ihop tillräckligt med sedlar till hyran, och maten därpå. Och man frågar sig själv varför det ska vara så svårt.
Men sen får man också fundera på hur världen hade sett ut om alla kunde döda någon bara genom att trycka på en knapp i väggen; Hade det funnits människor kvar då?


Eller är det bara en desperat tanke i nöd? Vi kanske måste ha denna otillåtna tanke för att fortsätta kämpa, eller komma bort ifrån verkligheten för ett ögonblick?





Hjalmar Söderberg, Doktor Glas - 1905
Citat från sida sju.

STOLTHET!!

Referat till "Kränk inte Somaliers stolthet"
utav Sara Johnsdotter

Publicerad 26 november 2010 20.47 Uppdaterad 29 november 2010 11.332010-11-26 20:47:01

Ison &Fille

Nya albumet Stolthet

Ska det i dagens samhälle spela så stor roll vart vi kommer ifrån?

Häromdagen så fick en tioårig Somalisk flicka ett skadestånd för att ha tvingats undersöka underlivet utav myndigheterna. Misstanken var att hon hade blivit könsstympad.
Anledningen till denna misstanke kommer ifrån en sköterska som hade fått nys om en resa till Afrika. Hon kom då på tanken om könsstympning och anmälde då hennes misstanke till Socialstyrelsen. Hennes misstanke var då bara någonting hon fått i tankarna, alltså var sköterskans val utav denna flicka nästan som i ett lotteri.
När föräldrarna hade förklarat sin syn om könsstympning så fick dom till svar; ”även om ni inte har gjort det – är ni ändå somalier”.
Polis och åklagare samt en företrädare för flickan kopplades in. Det var också den som beslutade att flickan trots allt skulle genomgå denna motvilliga undersökning. Som också visade på att flickan inte hade genomgått något ingrepp.
Det är ju som sagt inget brott att besöka landet som du kommer ifrån, där det i vissa delar är vanligt med könsstympning.
Några tidigare brott mot könstympningslagen har dokumenterats och myndigheterna behandlar också dessa fall enligt deras regler och linjer, men att i denna utredning fungerade inte kommunikationen mellan föräldrar och myndigheter som den skulle. Man borde alltså haft starkare bevis som underlag.

------------------------------------------

Det kan också vara någonting bra, att detta undersökts, eftersom det är Svensk lag sedan 1982, och att den i många fall också kan hjälpa personen, enligt min mening. Men det ska självfallet undersökas utan diskriminering mot personen i fråga.

Det är också som skribenten Sara Johnsdotter säger "I Sverige togs ett viktigt steg i rätt riktning med denna dom mot diskriminering".
Intresserad? Fortsätt inom detta ämne och läs om Malikas berättelse!

Boktips! Dävulen bär...

PRADA


Jag har precis läst ut Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger, och det är hennes debutroman. Hennes roman är byggd på hennes egen erfarenhet från när hon jobbade på Vouge med Anna Wintour som chef. Målgruppen som skulle tycka denna bok är bra, är modeintresserade, viljestarka jobbnarkomaner. Även om jag tror att andra personer skulle kunna läsa den här boken för att det är en verklighets-skildrande roman, så är nästan ett intresse för kläder och lyx ett måste.
Av denna bok gjordes också en film, därav känner många igen titeln, och kanske dömer den på förhand. Men som det nästan alltid brukar vara så är boken avsevärt annorlunda än vad filmen är. Boken har ett helt annat slut och handlingen i stora drag är också olik filmen för att den handlar mycket mera om hennes bästa kompis, föräldrar och tankar.

Dock så kan jag tycka att det blir lite för mycket klagomål angående hennes chef som är väldigt "självupptagen". Efter att hon har upprepat sig ett antar gånger så räcker det. Den kan nästan bli lite tjatig. Dock så får Lauren fram budskapet väldigt bra genom att hon upprepar sig. Så det är både bra och dåligt. Det är ju meningen att titeln på boken ska skildra bokens handling, och det gör den verkligen. Så på det planet uppfyller den mina önskningar på boken.
Annars så är boken mycket lättläst och kan på så sätt läsas utav flera olika åldrar. Och jag tycker inte att man egentligen behöver någon speciell erfarenhet för att kunna sätta sig in i historien som man kan behöva av lite svårare böcker.
Det som är lite tråkigt för mig som modeintresserad är att det inte är lika mycket klädbeskrivningar i boken som det är i filmen. Men det kompenserar hon upp med ännu mera lyx och personlighetsförklaringar. Och det är någonting som jag tycker är viktigt i en bok, att kunna tänka sig miljön som "Andy" befinner sig i. Man lär verkligen känna personerna som hon träffar på sin resa genom modevärlden och det känns som att du ser dem ur din synvinkel.

För att summera upp så vill jag kort och gott säga att det är en bok värd att läsa. Man lär sig att inte ta saker förgivet och att alltid ta familj, vänner och pojkvän eller man i första hand, och att man ska välja ett jobb som man tycker är roligt och utvecklande.

Rutiner - bra eller dåligt?

Kommentar till Evas inlägg om rutiner.

23 november 2010 at 13:28
Som du säger är detta med rutiner någonting som känns tryggt. Jag tycker dock att det är lite för lätt att hamna i en bekvämlighet som dem flesta svenskar borde känna till vid det här laget.
Vart tog impulsen, spontaniteten vägen? Den underbara drivkraften som får oss fortsätta kämpa eller att testa någonting nytt?

Allt för många har sina rutiner som oftast ser väldigt likadana ut;
05.30 Går upp och äter frukost
06.00 Dusch
06.15 Lämnar av barnen och skyndar till jobbet
07.00-12.00 Jobb (skynda, skynda!)
12.00 Lunch
12.30-17.00 Jobb
17.30 Hämta upp barnen (får inte vara för sen)
18.00 Lagar middag
19.00 –> TV

Det kan ju förståss också bero på att man kanske vill ha det livet. Rutin-livet/ Svensson livet. Det kan också ha och göra med att man sliter ihjäl sig på jobbet för att få mer och mer pengar som vi i dagens samhälle verkar helt besatta utav. Dem flesta lever för helgerna, för att få den där friheten som inte finns i vardagen. Du kommer inte att förlora jobbet för att du sover en timme extra en lördags morgon. Som du dock kommer göra om du gör samma sak en tisdags morgon.
Det jag menar är att det hade vart så mycket mer avslappnat, så mycket mer socialt om inte Sveriges samhälle hade så höga krav på en. Även om Sverige har mycket kunskap, om hälsan och diverse, så finns det nästan ingen därute i morgontrafiken som tänker hur man kan göra saker och ting annorlunda (kanske en och en annan rackare, men långt ifrån flera). Alla bara fortsätter pumpa ut mer och mera gaser och råkar ut för olyckor i trafiken för att dom var rädda att dem skulle bli sena till jobbet och förlora månadens enda inkomst.
Detta kan såklart påverkas utav sjukdomar eller hemska saker som livet kan utsätta sig för. Sånt är livet. Men som man brukar säga är det bara kämpa och fortsätta i den mån man kan. För allting blir bra, nästan alltid.
Såklart att det är bra med rutiner för barn, det är ett mycket bra sätt att lära ett barn saker och ting, så ingen kritik mot dig i person. Den enda kritiken jag riktar är imot rutinerna i fråga och människans hälsa. För alla har någon gång drömt om att kunna uppfylla den där drömmen som du länge har gått och tänkt på.
Vi glömmer vårat självförverkligande och lägger alldeles för stor vikt på att få pengar den 25. Det är fel. Fel!
Behöver vi vara så besatta utav rutiner och pengar?
Är det vad livet handlar om?

BRÖSTFÖRSTORING!! -kan vara ett dumt beslut.

Cristina

vaknar inte efter bröstförstoringen

http://elinastrid.blogspot.com/

Publicerad: 2010-11-18

Okej, jag vet att det är synd om krakarna. Det är synd om mannen som förlorar sin flickvän, det är synd om mamman som förlorar sin dotter och det är synd om henne som måste ligga som en fucking grönsak i en sjukhussäng. MEN, ärligt talat... Polen? Bröstförstoring? Ingen väntetid? Ingen kontakt med kirurgen? Borde man inte förstå att det blinkar varningslampor överallt? Jag förstår varför kvinnor vill operera brösten men jag förstår det inte. Om ni fattar.
Jag förstår att alla är utseendefixerade och känner sig pressade att vara "kvinnliga" med stora pattar men jag förstår inte varför man frivillig lägger sig under en kniv om det inte gäller hälsan och livet. Varför man frivilligt sövs ner, narkos är farligt.
Och i Polen! Är det bara jag som tänker på elände och lurendrejeri när jag tänker på Polen? Speciellt när jag tänker på läkarvården. Varför ville Christina operera sig i Polen då? För att slippa väntetid. Kan det inte vara värt att vänta ett tag när det gäller ett ingrepp som kan äventyra hälsan? Det känns som om väntetiden finns där för att man ska kunna ändra sig, tänka över det, prata ordentligt med kirurgen och förslagsvis en psykolog. Att vilja hoppa över den tiden och istället förstora pattarna i Polen är dumt.
Men självklart är det synd om dom.

Min Kommentar: Fler och fler kvinnor blir påverkade av att förstora, eller förminska, olika delar av kroppen. Det som är hemskt är att tjejer i ung ålder tycker att detta är normalt och inte ser alla risker som kan medföras med en sådan operation. Som Elin Astrid skriver så är narkosen en risk som man inte ska utsätta sig för allt för ofta. Också så står det att Christina inte ville stå i väntekön utan ville ha denna operation gjord, som hon har tänkt så länge på. Också att hon skall göra denna operation innan hon ska gifta sig med sin man. Det som jag hoppas på är att hon ville göra denna operation för hennes egen skull, för hennes självförtroende eller hennes trivsel med hennes egen kropp och inte för att hennes man ska vara "nöjd" med henne. Jag har själv sen jag var ca femton år tänkt på att jag kanske skulle vilja göra det själv.
Men jag har ändå givit det så pass mycket tanke att jag kommit fram till slutsatsen; Med en bra kille som accepterar mig för den jag är och mitt utseende så är jag nöjd. Jag vill inte heller utsätta mig och min hälsa bara för att någon annan ska bli nöjd med hur jag ser ut. Punkt slut. Också att Aftonbladet ger ut en lista (?!) på vad man ska tänka på om man ska göra en operation. Detta ger mig dubbla meddelanden, för att jag först blev så glad att det äntligen står om något som pratar negativt om att förstora brösten som kompenserar för alla bilder som man alltid ser i tidningen med uppstoppade tuttar som nästan nuddar hakan.
Men å andra sidan, så handlar denna artikel om att göra det utomlands och inte stoppar undan problemet längst in i lådan utan att det medför ännu mera risker om du väljer och göra ett stort ingrepp utanför Sverige. Jag tycker att alla kvinnor och tjejer i alla åldrar ska lära sig att älska sin kropp, hur den än ser ut. -Vi är alla olika i sinnet, varför vill folk då se likadana ut på utsidan?
Jag vill se ut som jag gör och inte ha någon annan som kommer ha nästan identiska rattar som jag. Alla bröst ska se olika ut, olika storlekar, olika färg osv osv! Flera tusen kvinnor och män kämpar också för att minska bröstcancer, jag gör. Och jag skulle gärna vilja se att fler kämpade för bröst och separata individens liv och hälsa! Bröst som bröst, oavsett storlek och mjukhet. Det är därför så många älskar dem!

jobbet

V i t e m ö l l a
badhotell

Så här ser det ut när vi har lunch!
Alltid lika god mat.
Så som Skånsk Kalvrygg
Smörstekta kantareller ovanpå toast
Gravensteinsorbet med kanelbrulee och kardemummasmulor
Eller varför inte en Hallonmousse med vaniljskum och fondant?
Låter det gott? Jag tycker det!

Kom och hälsa på och ät en trerätters!

Länk till badhotellet hittar ni till höger under rubriken "mina favoritlänkar".
Där hittar ni våra aktuella öppetider, fler bilder och menyer.
Välkomna!

Big Boi - Shutterbugg ft. Cutty